LIVSLÅNG UTVECKLING

Personlighetsutveckling i mellersta Vuxenlivet

 

 

Mammas 

   

Villrådig! Är jag hopplös? Var detta allt? Vad blev det av mitt liv?  Vem är jag? Vart är jag på väg? Håller jag på att bli knäpp? Vad gör jag nu? Är detta normalt?

 

Frågor som dessa och många liknande dyker upp i oss alla. De är viktigt att veta att de är fullt normala, att de ingår i utvecklingsprocessen och att de är nödvändiga att ta itu med och bearbeta för att vi skall kunna gå vidare i livet och utvecklas.

 

negalderstrappaAlla har vi väl sett den, den föga hoppingivande, gamla ålderstrappan som visar att vi vid 50 års ålder har nått toppen av våra liv och att det sedan bara bär utför. Likaså känner vi igen påståenden som att barn och ungdomar utvecklas medan äldre och gamla människor åldras. Detta kan kännas mycket nedslående att höra och jag tycker därför att vi ska ändra fokus, göra ett perspektivskifte och istället tala om livslång utveckling.

 

För det är faktiskt så att vi utvecklas hela livet, att livet efter ”mitten” kan bli lustfyllt och roligt; de rikaste åren i våra liv om vi bara förmår och vågar ta risken att förändras och utvecklas. En förutsättning är dock att vi arbetar för att acceptera och ta till oss vårt åldrande. Att vi inte försöker förneka eller skämta bort, utan förlika oss med det faktum, att vi förändras fysiskt, psykiskt och andligt.

 

Personlighetsutveckling i vuxenlivet är ett relativt outforskat område. Den klassiska psykoanalytiska teorin, vilken utgår från att personligheten i stort sett fått sin slutgiltiga utformning redan vid omkring fem års ålder, är den teori, som fram till omkring 1950 stått oemotsagd. Men flera teorier från senare års forskning som presenterats, bl a Erik H Eriksons, har framlagt resultat som pekar på att utvecklingen är en fortlöpande process. Precis som barn och ungdomar följer vissa bestämda utvecklingsmönster, så fortsätter vi även i vuxenlivet att genomgå olika stadier och utvecklas i vissa förutsägbara banor.

 

 Själv har jag gjort två studier om personlighetsutveckling i vuxenlivet. I den ena ville jag försöka kartlägga hur svenska män och kvinnors personlighet utvecklas i vuxen ålder. Resultaten som framkom var att utvecklingsprocessen inte följer några givna tidsmönster eller är förknippade med några exakta kronologiska åldersperioder. Men sekvenserna i vilken stadierna följer på varandra tycks bestämd på förhand och upplevs lika för män och kvinnor. Vidare fann jag att de förändringar vi känner av och företar i grova drag inträffar mellan vart sjunde till tionde år och att själva förändringsprocessen varar i cirka fem år.

 

 

Vuxenlivets mellersta del

 

Om vi tänker oss att vuxenlivet består av tre delar, så befinner alla vi runt 50 oss nu i den mellersta delen. Under den första delen har vi testat vuxenlivet på olika sätt och samlat på oss en mosaik av erfarenheter inom olika områden. Vi har alla strävat efter att bli något/någon; kanske ett yrke, rik, berömd, en bra förälder, gift eller vad det nu kan vara.

 

Nu kring 50 har de flesta av oss blivit något/ någon och det som karaktäriserar den del av vuxenlivet där vi nu befinner oss är att vi istället för att bli, vill ha något. Det kan vara t ex lugn och ro, lycka, tid för sig själv, roligt eller något annat som vi inte tidigare prioriterat eller unnat oss. Men vad det också handlar om nu är att förädla våra liv genom att även skala bort de delar av personligheten som vi inte längre vill ha kvar. Och den konformitet som vi tidigare har känt som så viktig är nu, i den här delen av livet mer en belastning. Vi vill inte likna alla andra, vi vill vara sanna mot oss själva, vara verkliga - vara autentiska.

 

Men det är inte lätt, för precis som i tonåren, befinner vi oss nu i ett gränsland där vi måste släppa taget om det förflutna. Med det menar jag inte att vi skall glömma utan just bara; släppa taget, ”lätta på bagaget” för att lättare kunna gå vidare. Vi är nu långt ifrån unga men heller ännu inte riktigt gamla. Hur skall vi kunna bringa dessa polariteter i harmoni? Jo, med ungdom förknippar vi t ex entusiasm, energi nyfikenhet och spontanitet, medan vi med ålderdomen förknippar bl a mognad, visdom och tolerans. En lösning kan därför vara att kombinera det bästa från respektive perspektiv till en ny ”ung/gammal” identitet.

 

Thomas Tranströmer skriver så vackert i ”Minnena ser dig”:

 

”Inom mig bär jag mina tidigare ansikten,

som ett träd har sina årsringar.

Det är summan av dem som är jag.

Spegeln ser bara mitt senaste ansikte,

Jag känner av alla mina tidigare.”

 

 

Mittlivsövergången – en obekväm och instabil tid

 

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.”

                                                                    Sören Kierkegaard

 

hoppaForskningen visar att medellivslängden stadigt ökar. Livets mitt flyttas därför framåt och det förefaller även det vi kallar för ”mittlivskrisen/mittlivsövergången” att göra. Denna upplevelse av kris mitt i livet behöver inte innebära att vi själva i någon yttre mening kollapsar, men grundvalarna för det liv vi dittills levt gör det.

 

  Så någonstans kring 50 (+ ca 5 år) när vi avverkat halva sträckan på vår vandring genom vuxenlivet kommer alltså medelålderns oro smygande. Det är inte så att vi vaknar en morgon och konstaterar att vi plötsligt har trätt in i livets mitt. Nej, en brokigt sammansatt känsla smyger sig successivt och obemärkt över oss. Och försöker vi analysera känslan kan vi finna beståndsdelar som förlust, tidsnöd, panik, dödsångest, otillräcklighet och tristess. Som exempel på symtom som kan karaktärisera mittlivsövergången kan nämnas upprepade byten av jobb och partners, missbruk, självdestruktiva tankar eller handlingar, otrohet, depression, ångest och en växande tvångsmässighet.

 

 

En strävan mot autencitet

 

C G Jung var en av de första, som intresserade sig för personlighetsutveckling i vuxenlivet och skrev om mittlivskrisen. Han menade att vi ställs inför en radikal omvärdering och att det här i livet blir nödvändigt att flytta energin från den yttre världen och istället fokusera på våra inre liv. Nu handlar det om livsfrågorna; om att bli hel, att finna sitt sanna jag. Det omedvetna gör sig påmint för att vi skall kunna finna absolut psykisk balans och harmoni.

 

Det handlar alltså om att finna sin egen, individuella väg. De mål och ambitioner, som tidigare i livet kändes så slutgiltiga, har nu mist sin mening. Ganska ofta känner vi oss deprimerade, stillastående, ofullständiga; som om någonting saknas. Vi börjar söka – söka oss själva.

 

När vi ”går ner i våra undre lager”, upptäcker vi delar av vår personlighet, som är dåliga och icke godkända. Dessa blir vi tvungna att införliva med vår personlighet – eller i alla fall ta fram för granskning. För det är ju alltid så, att det är först när vi har erkänt en olat eller dålig egenskap, som vi har möjlighet att påverka den.

 

 

Tidsförskjutning

 

tidenUnder den här perioden i livet konfronteras vi också ofta med vår egen död. Den kan göra sig påmind när någon av våra föräldrar dör. Så länge vi har vår roll som barn åt våra föräldrar, kan vi känna oss trygga. Men när de dör, finns det inte längre någonting mellan oss själva och döden. Nästa gång är det vi själva som står i tur. Tidsbristen börjar kännas av. Vi tycker att tiden rinner ifrån oss och vi förlorar tilliten till framtiden och tror inte längre att det finns något att se fram emot. Till vår fasa upptäcker vi att sen har plötsligt blivit nu! Vi gör en perspektivförskjutning, vi talar inte längre om levd tid utan om den tid vi har kvar att leva.

 

Det är en absolut nödvändighet att stanna upp och ta sig tid; att lyssna inåt och ta sig själv på allvar. Det är mycket vi kan göra, men det är inte vad vi kan, utan vad vi verkligen vill göra med våra liv, som är viktigt att känna efter. Det är viktigt att bejaka sin kreativa förmåga. Och jag instämmer med Goethe när han säger:

 

”Grip dig an med vad du kan göra

eller drömmer om att kunna.

I djärvhet ligger snille,

makt och magi”.

 

Den förlust vi känner kan bestå i att barnen flyttar hemifrån, en vän dör, att separationer ödelägger våra liv. Förlusten av den andre kan vara lika existentiellt skrämmande för oss som vuxna, som förlusten av en förälder kan te sig för ett barn. Men som vuxen kan det vara så att vi inte bara känner ångest utan också förlust av vår identitet. Vad förlusten vidare beträffar, så gäller det för oss kvinnor att också förlika oss med en gradvis tynande rollförlust; nämligen rollen som barnafödare. För männen gäller det i huvudsak nedsatt fysisk styrka och avtagande sexuell förmåga. En annan stor förlust för oss båda, är förlusten av den i vårt västerländska samhälle så viktiga; ungdomen. Ett bra sätt att definiera medelåldern är att det är den tid då man slutar ta sin kropp för given och börjar bli rädd om den istället. Alla har vi väl märkt hur allting på kroppen liksom tycks falla neråt. Vi har sett rynkorna, märkt att vi inte ser utan glasögon och kanske märkt att vi inte längre är lika rörliga, som vi en gång varit.

 

Det är inte alls ovanligt att vi mitt i livet upplever ett slags panikupplevelse med behov av uppbrott. Vi kan t ex börja hårdträna fysiskt, klä oss lite ungdomligt eller på annat sätt försöka efterlikna något annat typiskt ungdomligt drag. Upplevelsen att älska och vara älskad kan bli något som kan kännas hopplöst förlorat i äktenskapet. Oförklarliga och starka förälskelser som kan få familjen in i svåra kristillstånd och som ibland slutar i skilsmässa är därför inte ovanligt.

 

Varför vill vi förbli unga? Visst kunde det vara trevligt att få byta ut en del kroppsdelar mot nya vackrare och mer rörliga, men varför skulle vi önska oss tillbaka till ungdomsåren? Ett svar kan vara detta, nämligen att vi förhåller oss till livet som om det vore ett statiskt tillstånd snarare än en ständig förändring i ett cykliskt kretslopp av död och återfödelse. Att vi inte är mogna för resan och därför föredrar att dröja oss kvar ett tag i det kända och bekväma. Vi låter plastkirurgin få sopa igen spåren av det liv vi levt så att ungdomsidealet kan fortsätta att behärska oss. Men något väldigt viktigt att hålla i minnet är att denna typ av förändring bara sker på ytan medan utveckling är någonting som ske på djupet.

 

 

Perspektivskifte

 

Det som mest tycks utmärka våra vuxna år är, utöver det på tid, det perspektivskifte på oss själva, på vår omvärld och vår tillvaro som vi gör. Vem vi tycker att vi är skiftar. Vad vi förväntar av oss själva skiftar och det gör även vår tillfredsställelse med vad vi har åstadkommit.

Även om tillväxt under livets andra hälft skapar spänningar och svårigheter, så görs de största nederlagen av de av oss som i medelåldern klamrar sig fast vid mål och värderingar, som vi satt upp i ungdomen och de tidigare vuxenåren. Om vi gör så, går vi miste om vidare utveckling, vilken ju kan komma till stånd endast om vi riskerar en konfrontation med de undertrycka delarna i oss själva.

 

Men om vi nu klarar oss igenom och väl börjar ompröva allt vi anser, känner och står för, i en ansträngning att mejsla ut en identitet som är vår egen, möter vi på motstånd från oss själva. Insikten att vi står ensamma känns hotfull och gör att vi helst vill stanna kvar i vår artificiella roll och inte ta språnget ut i det okända. Individuationsprocessen är smärtsam! Vi måste skilja mellan vilka vi verkligen är och vilka vi formats till. Vi är alltså inte det som hänt oss; vi är det vi valt att bli”.

 

Ingen kan på förhand säga vart mittlivsövergångens resa kommer att leda. Vi vet bara att vi måste acceptera att vi har ansvar för oss själva, att andras väg inte nödvändigtvis är vår och att det vi söker finns inom oss, inte utanför. Och efterhand som vi plockar ihop delarna av oss själva och formar en egen identitet, ser vi oftast världen ur ett sannare perspektiv. Och insikten om den egna dödligheten gör att vi skyddar oss från att slaviskt följa vad kulturen vill att vi skall göra.

 

Rent statistiskt visar vi väldigt liten fysisk nedgång före sjuttio år. Och vi som idag är 50 och strax däröver kan känna oss privilegierade, för vi är den första generationen i historien, som kan räkna med att ha både tid och resurser att vara gamla. Det är därför för oss extra viktigt att i mellersta vuxenåren verkligen stanna upp och släppa taget om det som varit och våga konfrontera oss själva. Vi måste lära oss att våga vara ensamma med oss själva, lära oss att låta tystnaden tala. Vidare måste vi lära oss inse att själen har behov som inte kan tillfredsställas av lönecheckar eller medaljer. Och om vi inte redan börjat, är det nu hög tid att odla intressen som vi kan ha glädje av på äldre dagar. För då när vi inte längre är yrkesverksamma ska vi kunna skörda frukterna av gjorda investeringar. Att på pensionsdagen upptäcka att vi inte har någon annan identitet än yrkesidentiteten kan bli förödande och istället för att leda till lust och glädje, kan den nyvunna friheten leda till stagnation och socialt sönderfall.

 

 

På andra sidan passagen

 

nyamojligheterMittlivsövergången kan anses genomlevd när vi inte längre klamrar oss fast vid vad vi en gång varit, inte längre söker ära och framgång eller önskar framstå som unga.  En stabil och behaglig period infinner sig. En ny ödmjukhet och värme växer fram och de negativa tankarna och känslorna försvinner. Vad som också kan märkas är en svängning från det i de tidigare vuxenåren så eftersträvansvärda oberoendet. Vi vågar nu istället bejaka vårt beroende av vår partner och andra människor. Vänner blir viktigare än någonsin, liksom privatlivet. Och om vi tidigare i livet odlat sekundära intressen, intressen utöver arbetet, kan de nu eller senare i ålderdomen växa ut till ett seriöst livsverk. Men en sak är viktig att notera; det kommer inga gyllene år om vi inte förstår det nödvändiga i att odla våra biintressen redan i livets mittskede.

 

Något av det mest tillfredsställande i utvecklingen från upplösning till förnyelse är att vi börjar uppskatta oss själva på många plan och helt oberoende av andra människors normer och beteenden. Vi känner en ökad självinsikt, som kan leda till att vi integrerar den motsatta sidan av vår natur; den kvinnliga respektive manliga. Många män beskriver det som befriande och en tillgång att få och att kunna visa sin sårbarhet. Och vi kvinnor tillåter oss att ta för oss, bejakar, prioriterar och investerar i oss själva på ett nytt sätt.

 

För att successivt anpassa oss till ett liv utan lönearbete kunde vi ges utrymme på arbetsmarknaden genom att t ex jobba mindre för att orka längre och kanske genom att fungera som mentor.  För nu när mittlivsövergången är passerad känns inte längre prestigen lika viktig och det gör heller inte behovet av att tävla. Vi skulle därför nu istället tillåtas att med glädje och vishet släppa greppet och dela med oss av våra erfarenheter, värderingar och färdigheter åt yngre medarbetare.

 

Genom att navigera genom livets olika stadier fram till den punkt av värdighet som vi tycker är värd att försvara, kan vi uppnå integritet. Det innebär att vi når kärnan i vårt inre och i och med det förmår vi bättre klara svårigheter som besvikelser, sjukdom och smärta. Vår mening med livet är härbärgerat inom oss själva och kan inte försvinna. Om vi inte kommer i kontakt med vårt inre har vi inga resurser, när vi blir gamla, att sätta emot känslan av att ha förlorat slaget mot livet. Genom att inte finna någon egentlig mening med vårt eget liv, kan vi istället komma att attackera livet självt som meningslöst. Och istället för integritet kommer vi att känna  hopplöshet.

 

En strävan vi kan ha i våra liv är att försöka nå just vishet. Rent etymologiskt betyder ordet vishet ursprungligen ”att höra” och ”att se”. Vad vi förmår ta emot av det vi ser och hör, att vara öppen och att lyssna; att vara närvarande. Att överhuvudtaget bejaka våra sinnen och njuta, är vad som hör ålderns vishet till och det måste ju vara eftersträvansvärt.

 

Ja som vi sett ovan, så är viljan att gå igenom livets alla stadier liktydig med viljan att leva helt och fullt. Om vi inte förändras växer vi inte. Om vi inte växer lever vi inte till fullo. Utveckling kräver att vi tillfälligt måste offra tryggheten. Det kan betyda att vi måste överge välkända, men alltför snäva mönster, ett säkert men ointressant arbete, värden som vi inte längre tror på eller relationer som blivit meningslösa.

 

Verner von Heidenstams tänkvärda ord får avsluta:

 

”Det är stoltare våga sitt tärningskast,

än tyna med slocknande låge.

Det är skönare lyss till en sträng som brast,

än aldrig spänna en båge”.

 

 

 

© Ninni Markow 2000